Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 7. Valbona – Gjakova, Kosovo – Prizren – Tirana, Albanien

Idag var frukosten igång klockan 7, som planerat, och vi kom iväg klockan 8. När vi ska kliva in i bussen står Nikola utanför och försöker lära Mikael meningen ”Falma i Bierr” – ”ge mig en gratis öl”, eftersom uttalandet på lokal dialekt liknar ”faleminderit” – ”tack”! De roar sig sedan med att använda det på chauffören, Luli, som kört från Shkodre för att hämta oss. Medan de tränar och skojar åker vi mellan bergen ut från Valbonadalen. Vi är nästan helt tysta. Snart lyssnar vi till berättelsen om sägnen som säger att trakten kallas de Fördömda bergen eftersom turkarna hade problem med att bemästra området. Bergen står allt längre från oss och vi passerar ett område med en långsträckt och grön ravin. Kocanaj står det på skylten före bron över floden.

Landskapet blir allt öppnare och kullarna vi åker över är låga. Vägen är slingrig och vi färdas snart i kanten av staden Bajram Curri. Mikael pratar om osmaner, självständighetskämpar, vårt program för idag, serbisk historia och Kosovo. Vädret är soligt och fint men av och till måste vi väja för kor eller får eller både och som går på asfalten.

Gränspassagen in till Kosovo är vid bergspasset Qafa e Morinës och där sker ingen dramatik. Nu är vi i början av Gjakova och här pratar reseledaren om historia, serbiska helgedomar i Kosovo och kriget 1998. Vi kliver ur bussen i en rondell på Rruga Xheladin Hana och går in på Rruga Ismail Qemali. På den passerar vi nyfiket Hadum-moskén. Solen skiner och vi vill hitta ett ställe att fika på. Den fina gågatan heter här Sylejman Hadum Aga och är kantad av små butiker och cafeer som håller på att öppna för dagen. Av och till stannar vi för att prata om Kosovo eller Gjakova och till sist har vi kommit fram till platsen där gatan återigen får namnet Ismail Quemali och är tillåten för bilar. Där vänder vi helt om.

De flesta av oss stannar hos Amici Bar för en fika men några hamnar hos grannen, Green Pub. Våra platser är längs fasaderna och vi tittar på folk som går förbi. Först är det mest butiks- och caféägare som är i rörelse men sakta blir det annat folk också. Flera av oss är nyfikna på moskén och går dit. Vi bestämmer att träffas där när alla druckit upp och betalat.

Frihetskämpen som står staty mitt i rondellen vakar över oss när vi tar plats i bussen igen och påbörjar färden längs gatan Skanderbeu och mot Prizren. I industriområdet som avslutar Gjakova lägger vi märke till att den första lokalen hört till ett stort slovenskt företag och undrar varför de verkar vara ensamma om att inte vara här längre.

I Prizren följer Luli floden Bistrica på gatan Remzi Ademaj fram till den punkt där den svänger brant till vänster och byter namn till Adem Jashari. Här har vi en bro till höger om oss men går rakt fram och samlas mittemot restaurangen Aurora. Nikola går iväg över bron bakom oss för att ordna vår lunch och vi följer med Mikael vidare längs floden som fortfarande är till höger om oss. Vi ser konst vid vattnet på andra sidan floden under kullen som leder upp till borgen. Snart försvinner nästan hela gruppen in till vänster på toaletten hos en amerikansk snabbmatskedja och när vi är återsamlade har Nikola hunnit ikapp oss. Utan för snabbmatsrestaurangen står en staty av en frihetskämpe som dött ung.

Vi går några meter på Enver Haradinaj efter bron och gatan Sheshi i Lidhjes och svänger sedan vänster under en knippe röd-svarta albanska flaggor. Här hittar vi de rekonstruerade husen för Prizrenligan. Det var ett möte om albansk självständighet som hölls den 10:e juni 1878. Solen och värmen gör att vi försöker gömma oss i skuggan när vi pratar om albanskt stadsbygge, serbiska intressen och Kosovo. Bakom Mikael finns en liten öppen plats och Bajraklimoskén. Vi går runt lite, tittar på husen och vänder sedan in i gränden bredvid för att gå tillbaka. En av oss går för att handla frukt men kommer snart tillbaka till platsen där vi väntar och pratar om alarna som står mellan oss och muren mot vattnet. Bistrica är nu till vänster om oss och på andra sidan floden ser vi den serbiskortodoxa kyrkan Kisha.

När vi nått platsen där vi klev av bussen går vi över bron och följer andra sidan om floden men med en avstickare in bland gamaldags hus med butiker i. Vatra Shqiptare heter vägen och den passerar Sinan Pashas moské. I rondellen Shatervan svänger vi höger för att gå någon meter på Ura e Gurit där en vänstersväng före floden tar oss till Shuaib Spahiu som följer vattnet och på den gatan hittar vi restaurngen Te Syla Alhambra där vi har platser reserverade vid vattnet. Restaurangen är välbesökt.

Ganska omgående landar en blandad sallad och luftigt goda bröd på bordet. Vi undrar en del över fördelningen och blir sedan mer oroliga när vi ser tallrikarna med kött som bärs fram. Tydligen är det rejäla portioner som gäller här och vår vegetarian får också en portion. Flera av oss klarar faktiskt att äta upp köttet, hur nu det gick till. För säkerhets skull avslutar några med kaffe och baklava och några med en nubbe raki.

Vi lämnar restaurangen längs samma väg som vi kom. Den leder förbi Xhevat Berishas staty i svängen på Ura e Gurit. Han var visst inte släkt med Albaniens tidigare president Sali Berisha. Det korta besöket i Sinan Pashas moské är ett välkommet avbrott mot värmen ute i solen.

Nikola kallar på bussen som hämtar upp oss tidigare än beräknat på samma plats som där den släppt av oss. Medan vi samlas där går två kamouflageklädda soldater ur KFOR-styrkan förbi. Under de få minuterna vi väntar pratar Mikael och vi roas av att en man med cykel ställt sig nära oss för att titta intensivt mot reseledarens rygg, eller är det våra fickor som kartläggs?

Väg E851 tar oss nu till gränsen mot Albanien vid Vermice i Kosovo. På den albanska sidan heter stationen Morine. Till höger om oss har vi då floden Drin och den del som kallas Vita Drin. Nästa stad vi ser är Kukes och där flyter Vita Drin ihop med Svarta Drin från Ohridsjön och de bildar Drini som vi såg från Rozafaborgen i Shkodra. Vägen är fin och modern när vi funderar över hur långt Komanidammen sträcker sig. Det blir bara en kort rast vid en stor bensinmack.

I Tirana kommer vi in genom rondellen Zogu i Zi och svänger vänster mot Rruga Asim Vokshi. Pratet i bussen handlar bland annat om att just den här rondellen är ett nav för dem som vill åka kommunalt till andra städer. I höjd med där tågstationen stod hör vi att albaner ofta talar illa om att åka tåg och att vi inte kommer att kunna köra genom Skanderbegtorget. Mikael försöker att peka ut konstnären Sali Shijakus hus men lyckas inte riktigt och vi kommer fram till Bulevardi Zhan D’Ark som löper parallellt med floden Lana. Vädret är klart och vi har lätt att se det stora moskébygget vid Rruga e Barrikadave innan vi når Rruga Qemal Stafa där vi kliver av och checkar in på Hotel Alba. Här avtackar vi Nikola samt ger honom dricks och kramar. Han och Luli åker nu direkt upp till Shkodra. Nu har vi bara lite drygt en timme på oss tills vi skall träffas för att gå till vår avskedsmiddag.

Några i vår grupp använder tiden till att se lite av folklivet vid det närbelägna Skanderbegtorget. Nära där har man ordnat en konsert på en mobil scen och det finns långa rader med uppdukade tallrikar.

Vandringen till middagen börjar genom gränder och via en plats där vi får veta hur vi tar oss till berget Dajti (https://sv.wikipedia.org/wiki/Dajti), som vi sett en bit bort. Till sist är vi framme i restaurang Oda där vi tas emot av den teaterspelande grundarens dotter. Han dog för några år sedan och hon är egentligen jurist men arbetar hellre på restaurangen för att slippa behöva betala domare för resultat i rättegångar. Med ett leende placerar hon oss på terassen och häller öl direkt från kranen ned i Mikaels mun. Det blir en fin bild och sedan en trevlig vegetarisk middag med många rätter som vi inte trodde att vi skulle få i oss efter den stora lunchen i Prizren.

De av oss som orkar följer med Mikael på en nattvandring i Tirana och alla får ett erbjudande om en till vandring i morgon bitti. Vi nattvandrare börjar med att gå till Et’hem Beymoskén och klocktornet – Kulla e Sahatit från 1820. Ett böneutrop startar precis när reseledaren just börjat prata men det fungerar ändå att höra vad som sägs. Sakta tar vi oss vidare till Skanderbeg-torget och tittar på operan och det Nationalhistoriska museet. En hel del människor är i rörelse på det plattlagda torget och här och var på det finns fontäner och något som liknar vattenläckor. Nyligen skall det här torget ha varit täckt av träd.

Bulevardi Deshmoret tar oss förbi diverse myndighetshus, där vi pratar om Mussolini och italiensk arkitektur, och fram till mittemot konstmuseet som visst har intressanta statyer på sin öppna bakgård. Vill vi se statyerna måste vi akta oss för vakten för annars kommer han att vilja mota bort oss. Rinaiparken är bakom oss när vi pratar men hamnar till höger när vi går vidare.

På andra sidan Lana står nu bröderna Frasheri till höger där det nyligen fanns ett hus och i mörkret till vänster någonstans gömmer sig pyramiden som vi säkerligen kommer att titta på i morgon. Efter statyerna ser vi kommunisternas högkvarter och till höger i hörnet med Rrruga Ismail Qemali finns ett monument i tre delar över kommunistiskt förtryck. Universitetet, en park och en Qemal Stafa-stadion finns i närheten men vi går inte dit. I stället styr vi våra steg in förbi monumenten in i området som kallas Blloku.

Det första vi passerar är diktatorn Enver Hoxhas hus som ligger direkt efter att vi korsat Rruga Ibrahim Rugova. Det är helt mörkt nu och ganska lite folk i rörelse. Vi svänger höger på Rruga Sami Frasheri och följer den ända fram till Rruga Myslym Shyri, där vi också svänger höger.

Nu korsar vi Riniaparken och fortsätter rakt in på gågatan där våra vänner tidigare idag sett tallrikar uppdukade. Konstmuseet ligger i mörkret på vår högra sida och bakom det kommer det som kallas borgen och som nu mest bara är en mur. Efter det skall parlamentet finnas bland träden och där viker vi av åt vänster så att vi kommer till platsen där Luli släppte av oss och därifrån går det kvickt till våra rum. De sista når hotellet klockan 23.30. Det har varit en lång och omväxlingsrik dag.

Vill du inte läsa den här berättelsen i uppdelningen här på hemsidan finns den till försäljning här: Dagbokshistoria om en vandring i Albanien i juni 2017.