Dag 6. Valbona – Kukaj

Klockan 7 skulle frukosten börja och då sitter Mikael och några av oss vid det odukade bordet. De har kartor och pratar om intressanta platser i Albanien. Andra kommer till serveringen men vänder i dörren när det inte finns något på bordet. Kyparna vill helst ha hela vår grupp samlad på en gång och tolkar oss som att vi inte vill ha frukost nu. Någon lyckas få en kopp kaffe men det är svårare med te. Reseledaren ber till sist kyparna att ställa fram hela frukosten och den börjar sakta anlända. Som längst får vi vänta 40 minuter på att få en kanna bergste men då har vi nog blivit bortglömda några gånger.

Klockan 08.20 är vi kvar vid matborden och får veta att de bussar vi vill använda för att komma till början av vandringen inte kan komma klockan 9, som planerat, men att de kan skjutsa oss klockan 08.45 eller vid 10-tiden. Det är också möjligt att gå till startpunkten men den sträckan skall vara tråkig. Vi kvickar oss att äta klart nu när allt står på bordet och är i bussen i tid. Chauffören är märkbart stressad och vill att vi kvickt skall sätta oss till rätta.

Maja e Rosit ligger på ett ställe där asfaltsvägen svänger en aning och det är där vi lämnar bussen för att vandra mot över stenområdet som täcker Valbonafloden. På andra sidan följer vi en enkel stig genom skogen. Vi är på nedre kanten av berget Maja e Thate.

Ganska snart är vi på ungefär 1100 höjdmeter och i byn Kukaj. Den består av två hus och en familj i vardera. Det lilla vattendraget i botten av dalen till vänster om oss heter samma som byn. Nu trivs vi bra med att ha kommit iväg tidigare än planerat eftersom det medfört att vi kan ta gott om tid på oss. Vi är också misstänksamma mot vädret och vill vandra medan det är bra.

Några av oss väljer att stanna nära den ena av familjernas hus och ytterligare några följer med en kort sträcka efter byn och vänder sedan tillbaka till den. Nikola går längst fram och den som går närmast bakom honom blir plötsligt överrumplad av att en hund hugger tag i hans byxben bakifrån. Lokalguiden jagar snabbt bort hunden, ringer ägarinnan och vi tittar så att bettet inte gått genom huden. Byxbenet är skadat men inget annat. Ägarinnan agerar snabbt och är på väg mot oss för att hämta djuret när vi väljer att gå vidare upp längs en grusväg. Vandraren verkar inte vara det minsta skärrad. Mikael går sist och plockar ibland smultron som Nikola försöker att förhandla till sig.

Vid en parkerad vit bil stannar vi och vilar innan vi fortsätter upp i skogen på en brantare men fortfarande lättgången stig som ibland helt döljs av höga ormbunkar. Efter ett tag går vi på en kam med vackra blomsterängar på vardera sidan. På andra sidan dalarna reser sig vackert imponerande berg. Vi vill fotografera allt.

Plötsligt stannar Mikael, som går sist, av att en vandrare halkat på en sten och slagit i näsan och pannan i den gröna marken vid serpentinstigen. Hon får näsblod men är vid gott mod. Nikola kommer ned och guiderna använder den sjukvårdsutrustning de har för att plåstra om den drabbade. Några minuter i ryggläge, lite omplåstring och en hel del rengöring senare är vi igång igen. De nya plåstren tycker vi tar sig bra tillsammans de gamla. Det blir som en enhet.

Ängarna är väldigt vackra och vi fotograferar mycket. Ibland tittar vi efter vilda getter längre upp på bergen och pratar om att Skander såg en sådan i morse nära vårt boende. Långt upp ser vi den albanska gruppen som kom med den vita bilen.

Till sist kommer vi till ett stenhus och platsen som kallas Ram Avdylit. Här håller ett äldre par till när deras får skall äta sig tjocka men de har ännu inte kommit hit med djuren. Nikkola berättar att paret ofta går upp och ned för backen men sover i stenhuset och att de kanske har hjälp av yngre personer. Vi är själva här och solen skiner men det blåser. Vi äter våra picknicks, inklusive de extra korvarna och de känsliga köttbullarna, där vi sitter mot stenväggen. Köttbullar och korv sparas undan till vegetarianen och de andra tre som stannade i Kukaj. Tillvaron är trivsam och lugn.

Redan klockan 12.35 börjar vi vandra tillbaka mot byn. Då har vi varit vid fårhuset i en dryg halvtimme och det räcker. Vädret uppe i passet vid Qafa e Rosit ser ut att vara opålitligt så dit vill vi inte idag. I stället följer vi den vackra stigen och går på skrå nedåt med en vidunderlig utsikt framför oss.

En ensam och aningen moloken orange blomma imponerar oss och fastnar på fleras bilder. Vi har mycket vackert runtomkring oss och ju längre ner vi kommer desto fler smultron plockar vi.

De fyra som stannat i Kukaj ser ut att ha det bra där de sitter i lä vid ett staket. Vi har behövt ungefär 1,5 timme för att komma hit från Ram Avdylit och det verkar ha varit händelserikt vid staketet. Den arga hunden hittades inte och ersattes av en likadan men snäll hund och vid ett tillfälle skall en tjur skall ha gått förbi från bakom våra vänner och nedåt. Vi går ungefär som tjuren gick och sätter oss till bords på terassen hos en av familjerna eftersom vi vet att de gärna säljer dryck. För vår del består drycken den här gången av kaffe, raki och öl. Det följs av att vi skålar på olika språk.

Av och till blåser det upp på terassen men vi håller oss fast och fortsätter våra muntra samtal. En blandning av jordnötter och russin som följt med från Sverige hamnar på bordet och går sakta men säkert åt samtidigt som vi oroar oss för de två bundna hundarna som gnyr. Kan det vara så att den ena vill gå på toaletten. De släpps visst loss på natten för att hålla andra djur som kommer från skogarna borta. Under tiden här äts korven och köttbullarna upp av vegetarianen och de andra tre som stannat i byn. Till sist köper vi ost och går vidare.

Som omväxling går vi nu på en stig mot det andra huset i byn och genom skogen bakom det. Där tar en lättgången grusväg vid och vi följer den. En orange minibuss med en numera bekant förare i kommer mot oss när vi går nedför backen mot flodbädden. På andra sidan Valbonafloden har minibussen hunnit vända och köra om oss men stannat för att vi skall kunna följa med. Alla utom fyra som vill fortsätta att vandra de 4,5 kilometrarna till Rezidencia tar plats i bussen.

Framme hos Skander blir vi bjudna på bergste i den nybyggda runda och upphöjda träpaviljongen som står bredvid huset med restaurangen. Jordnötterna tar ett par varv till. De flesta av oss blir kvar här ända tills att de fyra hittat hem och det tog dem ungefär 1,5 timme. När de anländer är de på ett strålande humör och klockan är ungefär 16.30.

Klockan 19.30 sitter vi till bords och snart imponeras vi av en pumpasoppa som kryddats med en aning apelsin. Några har hittat albanskt vin från Berat och köpt en hel flaska som följer med från trädgården till bordet. Vranac heter druvan och det leder till att Mikael berättar om den, montenegrinska viner, albanska viner och var olika druvor finns. Måltiden slutar med att vi betalar våra barnotor hos hotellet och pratar om morgondagens tur över Kosovo. Det kommer att bli en annorlunda dag mot vandringarna.

Vill du inte läsa den här berättelsen i uppdelningen här på hemsidan finns den till försäljning här: Dagbokshistoria om en vandring i Albanien i juni 2017.