Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 11. Phnom Penh.

Nu är det dags att se Phom Penh. Vi samlas i bussen för att åka till entrén till Kungapalatset. Egentligen åker vi bara med bussen för att våra lokalkontakter skall bli glada för att bussen används och för att samla ihop oss. Annars hade vi gått till fots. Solen är uppe och börjar värma men ännu är temperaturen behaglig. Mellan hotellet och ingången till Kungapalatset är det bara några hundra meter. En avspärrning gör att bussen måste ta en längre väg än promenadvägen. Vi är bland de första besökarna som släpps in och slipper stå i kö. När lokalguiden ordnar med annat börjar Mikael berätta om palatset, husen, personerna som har med det att göra och gudafigurerna. Skuggan blir allt mer populär föreläsningsplats. Tronsalen är delvis avstängd och när vi är klara med den börjar vi få konkurrens om utrymmet från andra turister men på många ställen är vi helt själva. Vi rör oss in till en stor Ramayanamålning, några stupor (gravmonument) och en staty av Napoleon den III där huvudet bytts ut mot en av de kambodjanska kungarna. Här är det svårt att hitta skugga så vi kvickar oss in i silverpagoden. När vi är klara med palatsområdet går vi förbi krematoriet, som huvudsakligen byggts i förgängliga material för att hantera den nyligen avslutade begravningen av den förre kungen Sihanouk, och till Nationalmuseet. Nu är vi bara några meter från vårt hotell. Vi fortsätter några meter till restaurangen Friends och deras butik bredvid. Båda är initiativ för att få mindre bemedlade personer att kunna försörja sig. Här möts vi upp av en armada med cykeltaxis med en plats i varje för passagerare, cyclos. Det syns tydligt att alla ingår i ett kooperativ som marknadsförs med deras stiliga gröna t-tröjor. Först trampar de iväg med oss till Wat Phnom där vi tittar runt, fotograferar och lyssnar på historier. Vi avslutar besöket med ett varv runt grannkvarteret för att titta på de flygande hundarna som i stor mängd bosatt sig i ett träd på tomten där FN tidigare hade sitt kambodjanska högkvarter. Det var inte många som ville visa sin flygförmåga innan vi rullade vidare mot Hotel Le Royal Raffles, som var evakueringsplatsen för de utländska journalisterna som fanns i Phnom Penh när de Röda Khmererna tog makten i landet. Vi blir vänligt bemötta överallt i hotellet och får till och med en liten extra förevisning av restaurangen där det nu dukas upp för en frestande företagsbuffé. Här hade vi trott att det skulle vara dyrare än vad det är. De starka benen bakom oss tar oss snart till den Centrala marknaden från 1937, Psar Thmei, där vi går runt efter att ha släppt iväg våra cyclos till andra uppdrag. Bussen möter upp efter vår shopping och tar oss till en lunch som bokats i andra änden av staden på en restaurang som heter La Rose. Mätta och belåtna tar vi bussen till den närbelägna ryska marknaden, Psah Toul Tom Poung, och från den åker vi hem. Vi måste ju ge oss själva lite tid till vila innan det är dags att samlas igen för middagen som idag är bokad på en båt.

Solnedgången är nära när vår buss skjutsar oss längs Tonle Sap norrut och lite förbi Restaurant Bopha, som var det första vi besökte när vi kom hit till huvudstaden. Från parkeringen måste man gå nedför de skyddande fördämningarna som byggts mot högvattenstider och ut på en spång för att komma till den smala tvåvåningsbåten. Vi delar upp oss någorlunda så att inte alla sitter på övre våningen samtidigt och gör båten ostadig. Båtens ägarinna springer fram och tillbaka på kajen och kommer till sist till båten och ger vår kvinnliga kapten klartecken att kasta loss. De tar väl hand om oss när vi först åker söderut längs Phnom Penhs strandpromenad och sedan byter till nordlig riktning genom att svänga babord in i Mekongfloden. I svängen ser vi regeringsbyggnader, Kungapalatset och andra sevärdheter tydligt. Det börjar skymma när vi sakta åker förbi den flytande fiskebyn och är nästan helt mörkt när vi sätter oss till bords för att äta middag. Båten åker långt norrut och vänder där vi egentligen skulle ha sett en silkesby. Den ville ingen se eftersom vi nyligen besökt två silkesfabriker. Nu färdas vi sakta tillbaka och kommer till sist till kajen när allt är mörkt. Bussen väntar och snart är vi tillbaka i hotellet. Det är lite vemodigt att tänka att vi måste dela på gruppen tidigt i morgon bitti. Några skall hem och några skall till Sihanoukville. Vi har ju blivit lite som en familj.