Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 2. Penkens olika stigar.

Vi börjar dagen med att samlas klockan 8.30 och gå till tågstationen för att köpa kartor. På vägen märker vi att en legitimation till liftkortet saknas och går därför tillbaka via hotellet och till Penkehbahns liftstation. Från Pilzbar (1794 möh) och vidare med nästa lift upp. På så sätt klarar vi kvickt av över 1100 meters stigning till Penkenalm. Vandringen börjar på en grusväg som vi går i zigzag över och upp förbi Knorren (2081 möh) och sedan stiger några meter till Christas Skialm. Mikael visar leder och berättar ibland om området.

Grusvägen tar oss vidare upp till Wangelalm och korna som betar där. Vi har tre olika alternativa vägar och alla väljer någon av de två svårare. De som går upp till toppen Wanglspitze gör det i två grupper och de som väljer att gå nedför stig 57 får en ivrigt filosoferande förtrupp om två personer och en liten samlad grupp. Där 57:an börjar sitt branta parti ser vi små fina orkidéer och vi går något som liknar en låg skog. Mikael har då upptäckt att förtruppen gått åt fel håll och genskjuter dem genom att ta sig genom ett ännu brantare parti fullt av lämningar av kor. De tre går genom en koflock, över staket och på skrå och snart är även gruppen som börjat med att gå nedåt komplett. Vid en elstolpe har någon byggt en grind som stängs av rostiga rör som tynger ett snöre. Där viker vi av tillbaka åt vänster och mot Christa’s Skialm. Sträckan är nu nästan helt plan. Ibland behöver vi gå på spångar över sankmark och ibland stannar vi för att läsa informationsskyltar om området. Hela tiden ser vi vårt mål längre upp en bit framför oss. Det går nu uppför och gruppen sprids eftersom vi upplever situationen olika. Sinom tid är vi alla samlade för lunch på Christa’s Skialm. Där väljer tre vandrare att stanna när vi andra åker ned med Finkenbergbahn mot Finkenberg.

Vi går över Djävulsbron och upp till Ferienhotel Aussicht. Vissa av träden framför hotellet har nu blivit så höga att utsikten som gett hotellet dess namn snart inte stämmer. Bredvid hotellet finns en fin skogsstig som vi använder fram till skogskyrkogården där vi viker av över den 63 meter höga betongbron. Snart står vi framför en öppen kyrka som vi går in i. På de vita väggarna sitter olika figurer och små bilder av Jesus golgatavandring. Svalkan i kyrkan stärker oss  en aning innan vi går igenom det som återstår innan vi kommar in på  stigen som är uppkallad efter störtloppsåkaren Leonard Stock. Han vann medalj i OS 1980. Vi funderar över om alla andra hus vi passerar som märkts med ”Stock” har något med honom att göra. Stigen går uppåt till ett vattenfall där någon byggt små vattenhjul med avstängningsmekanismer. Det är inte det enda vattendrag vi passerar.

En helt svartklädd jobbare tar sig förbi oss en och en på ett brant kalhygge. Till sist börjar det gå ned mot Mayrhofen. Men efter ett tag beslutar vi oss för att följa en omväg upp till Zimmereben. Varje dryck tycks komma med en nubbe sprit. Utsikten härifrån över staden är otrologti vacker. Ett par meter under oss finns ett hägn med en dovhjort i. Snart kommer hannen med sina vackra horn och lägger sig bredvid. De är lugna. Några personer kommer upp från andra sidan av hägnet iförda sele och hjälm. Där finns en annan stig nedåt och vi undrar lite skämtsamt om stigen kräver sådan utrustning men när vi går på den märker vi att den ger oss en chans att se klätterleder på nära håll. När vi bara ser rep hänga ned undrar vi var klättrarna tagit vägen. Framme vid vårt hotell hittar vi de tre som stannat på Christa’s Skialm med breda leeden och varsin dricka i hand. Ok, det kanske påverkar att det nästan bara var öl i glasen.  Efter middagen berättade Mikael att vi skall till Grübelspitze i morgon. Vi funderade även lite om Stock var störtloppsåkare eller backhoppare, och kom fram till att svaret var störtloppsåkare. Till sist gick några till hotellets spa och några gick runt i Mayrhofen