Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 7. Ahorn.

Vi följer Mikael till den stora liften Ahornbahn och åker med den första avgången upp till platån på 1955 möh. Ahornbahn är Österrikes största lift och den invigdes år 2006. Första delen av vår vandring här uppe är ganska plan. Gruppen är mer än komplett efter tillskottet från i går. Det varar fram tills stig 514 går runt ett krön och börjar röra sig mer uppåt. Där vänder vår sjukling för att inte riskera att bli sämre. Vi andra är snart framme i Karl von Edelhütte (2238 möh). Som vanligt är vi snabbare hit än vad Mikaels grupper brukar vara. För att lättare klara nästa ’tjoff’ upp till Ahorns topp på 2973 meter unnade vi oss en längre rast i hütten.

Vår värd är en ivrig herre vid namn Siegfrid. Sista biten till toppen skall enligt skylten vid stigen utanför ta ungefär två timmar och när vi rör oss uppåt sprider sig vår först så fint samlade grupp sakta ut sig i förhållande till hur påfrestningen upplevs. Mikael går sist för att lättare kunna hantera vad som händer. Den med skakigast ben går med till kanten av det första av snöpartierna och vänder där. Resten tar sig genom det och de två större snötäckterna som följer. Efter dem går vi på kammen till vi når ett parti som liknar ett stort stenröse och som leder oss upp till den första toppen. Egentligen är det två toppar och vi måste gå förbi en för att komma till den högre. I övergången finns stöd av en vajer bultad i berget. Det är långt ned. För att kunna hjälpa två av oss att filma går Mikael mellan topparna med en filmkamera i handen. Det går bra. Solen skiner och den högsta toppen är skyddad mot vind. Vi trivs och stannar ett tag här uppe. Vi äter lite smått vi tagit med oss.

På nedväg hör vi en flock Alpkajor i dalen Sonnwand där den kallas Popbergklar och som nu är på vår vänstra sida. De flyger fram och tillbaka vid kammen som leder från Ahorn till Popbergspitze (2891 möh) och låter på sitt mycket speciella vis. Något senare halkar nästan alla av oss omkull i det första och största av snöpartierna. När vi gick upp hade det blivit trappsteg i snön men de gick inte att använda åt andra hållet. I omgångar landar vi på rumpan och halkar iväg en liten sträcka på gången som uppstått i snön. Här i Ahorns skugga smälter snön sakta. Vi skrattar åt oss själva och fortsätter vår just nu klumpiga färd nedåt. Närmare Edelhütte stannar vi för att fotografera får som betar. De är av en annan sort än de vi vant oss vid under resan. Nosarna är längre, mer böjda och trubbigare. Öronen är också längre.

Lunchen i Edelhütte var välkommen. Ofta blir det gulaschsoppa eller wienerschnitzel när vi äter i hüttorna. Siegfrid är lika energisk som tidigare. Som omväxling väljer vi stig 42 ned förbi bondgården vid Hochleger och är framme vid skidliften fem minuter innan avgång. Som tidigare skingras vi nere i Mayrhofen och ses först vid middagen, som avslutas med en ostbuffé som vi tycker mycket om. För att bli extra lärda använder vi vår enda närvarande surfplatta till att skaffa information om vinosten, etymologi och entomologi. Vi har en tendens att bli kvar vid bordet efter middagen. Nu ägnar vi den tiden åt en trevligt reflekterande samvaro. Som vanligt är vi sist kvar i restaurangen men det stör oss inte det minsta. Eftersom vi nu gått alla vandringar, och en till, direkt efter varandra utan någon vilodag tar vi det lugnt i morgon och träffas igen på lördag för att färdas hem till Sverige. Mikael skall stanna i Mayrhofen för att vandra ett nytt varv med en annan grupp.

Här finns en film från vandringsdag 5 till Ahorns topp.