Dag 6. Berliner Hütte.

Benen har hämtat sig något och alla utom vår förkylde vän går till bussen som tar oss till starten för vandringen mot Berliner Hütte. Bussen åker lite tidigare än den igår och efter en halv timmes resa kliver vi av i Breitlahner (1256 möh), som vi raskt går förbi. Av och till går vi nära vattendraget Zemmbach. På håll ser vi vattenfallen som fyller forsen med vatten. Det ligger snö på topparna runt oss. Klausenalm (1301 möh), som har en del av sin servering i en hålighet i en stor sten, är stängd när vi går förbi men hur den är byggd roar oss ändå. Det är lätt att följa grusvägen. Molnen är gråa och en del av dem är tunga. Ingen sol syns till och det är lätt att föreställa sig att regnet som utlovats i eftermiddag kan komma. Mikael säger att vi håller ett betydligt högre tempo än vad han är van vid och vi är framme vid Grawandhütte (1636 möh) minst en kvart tidigare än vanligt.

När vi beställt fika serveras det med en skärbräda och en vass kniv. Snart visar det sig att Mikael har med sig både rökt hjortkött och sprit kryddad med bland annat fänkål. Så gott det går bjuder han runt tills det är dags att vandra vidare. Nu går vi i en smalare dal som är en fortsättning på den större de kallar för Zemmgrund och som sträcker sig ända upp till en by som heter Ginzling och som är belägen halvvägs mellan Breitlahner och Mayrhofen eller Finkenberg. Vägen här kallas också för Adlerweg (523) och är en trevlig grusväg. Ibland rinner vatten längs berget och under vägen vi går på. På sidorna av berget växer blommor. Vattnet i forsen långt under oss brusar ivrigt och vi ser större snötäckta områden på bergen framför oss. Vägen går på sidan av berget Schwarzensteinalm. Snart vänder vägen till att gå nedåt in i en bredare dal. Vi ser ett mindre kraftverk och dess klarblåa vattensamling.

Vid almen Alpenrosehütte (1873 möh) vilar vi bara tillräckligt länge för att hinna gå på toaletten. På andra sidan vattendraget ser vi Waxeggalm (1871 möh) men vi går inte dit. Efter en kort stund övergår vår steniga stig uppåt till att plana ut med ganska stora stenplattor. De hör till ett monument som rests år 1921 till ära för dem som dött i krig och förföljelser i första världskriget. Järnkorset figurerar på flera ställen i monumentet och för våra tankar till tyska arméer. Nu har vi bara en liten stigning kvar innan vi börjar se husen som hör till Berliner Hütte (2042 möh). Vi är tidiga och några av oss tar chansen att göra en liten extrautflykt i riktning mot Am Horn och Mörchnerkar men hittar bara vacker natur, lugnt betande kor och ett öppet landskap med en mindre flod omringad av berg. De vänder snart för att inte behöva jäkta med lunchen eller springa till bussen i Breitlahner. Några stannar i naturen och äter sin medhavda lunch. Vi ser några ensamma fåglar i luften nära kanten av glaciären mittemot Berliner Hütte.

Framför oss på toppen av glaciären ligger Berliner Spitze (3254 möh) som också kallas Hornspitze och på andra sidan de bergen finns norra Italien. Alla vandrare äter i lugnan ro innan vi sakta går mot Breitlahner. Vi vandrar samlat i beskedlig takt och pratar med varandra som om vi varit bekanta länge. Ibland stannar vi för att titta på berg, vattendrag och blommor eller för att plocka blåbär. Det är gott om fjärilar. Framme i Breitlahner utnyttjar vi vår goda tidsmarginal till att fika i solen. Hütten vid busshållplatsen har dekorerat sina väggar med bilder av traktens stolthet – skidåkaren Kröll. Efternamnet Kröll har synts över allt där vi varit de här dagarna. Enligt ägarna till Kramerwirt finns många olika Kröll-familjer. När bussen väl anländer visar den sig vara två. Den första är full och den andra får vi åka med. På väg hem till Kramerwirt bokar vi ett par kegelbanor till senare i kväll och hinner precis upp till våra rum innan regnet vräker ned. När vi äter middag har vår grupp blivit större genom att Mikaels flickvän Anca anlänt. Regnet har lugnat sig. Mikael berättar att det skall vara bra i morgon och att vi därför kommer att försöka bestiga Ahorn, den högsta toppen vid Mayrhofen. Kvällens kegelturnering visar att vår sjukling var bäst och Mikael sämst.

Här finns en film från vandringsdag 4.