Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 9. Isalo – Ifaty: Naturreservatet Reniala.

Bussen kör på en bra väg mot sydväst över ett savannliknande område. Det här är torraste delen av Madagaskar. Vi skall åka från Isalo och till Toliara/Tulear och en park där som vi vill anlända i under tidig eftermiddag. Många städer har ett malagasissiskt och ett franskt namn. Guiderna berättar att vi nu är i den halvnomadiska fiskarstammen Vezos territorium. Passande nog betyder vezo – “folket som fiskar”. En lång raksträcka leder till staden Ilakaka där man hittade safirer år 1998-9 och fick en rush av inflyttande som nu lugnat ned sig något. Safirbranschen drabbades hårt av krisen 2007-8. Fyndigheterna här sägs vara näst störst i världen och kvalitén skall också vara högre än normalt. Andra länder, exempelvis Sri Lanka, Thailand och Indien, importerar safirer härifrån för att sälja som om de hittats hos dem.  Berget framför oss påminner om det platta men visuella Taffelberget i Kapstaden, Sydafrika. Det finns en vägspärr vid den långa raka vägen genom Ilakaka och där måste vi väja för spikmattor. På en del av spikarna sitter flaskor.

Raksträckan fortsätter en bit och guiderna pratar nu om att ansikten som helt smorts in med färg skall skydda mot solen och visa på en bra social status. Och den kvinna som har håret i en bollformad knut visar att hon är ogift eller gift beroende på hur bollen ser ut. Utanför fönstren ser vi nästan ingen trafik. Landskapet är platt med någon kulle här och var. Det är soligt och bekvämt. Torkan skall göra att baobaträden trivs bra fast vi har inte sett många av dem ännu.

I närheten av Fianarantsoa handlar föreläsningarna om olika provinser. Toliari är störst i Madagaskar, och fattigast. Torka har drabbat det området hårt. Vi pratar om skadorna vi ser i vägen och undrar om de kommer av de cykloner som av och till förstör saker i Madagaskar. Det här är Mahafalstammens område. Namnet på stammen berättar att de antingen skapar tabuer eller gör folk glada. De är boskapsuppfödare och jordbrukare med stora gravar en bit från vägen. Till vänster ser vi nu några baobabträd och nära dem pratar några cyklister som om de har möte. Några svartvita kråkor flyger i luften. Den får oss att fundera över en fågel vi såg igår och vi kommer fram till att det var en av de endemiska Benson’s Rock Thrush.

Plötsligt kommer vi in i ett skogsparti. Det skall vara vad som finns kvar av de torra tropiska skogarna. Vi får veta att det finns 8 sorters baobabträd och att 7 av dem är i Afrika och två av dem i området vi nu åker genom. En av dem är den näst högsta sorten. Det finns också en flaskformad variant. Träden har fått namn efter sina upptäckare. De är fulla av fibrer och vatten inuti men saknar årsringar. Och de tappar grenarna längre ned när de växer. Baobabfrukt går att äta. Det blir tak, konsthantverk och vatten till djuren av dessa träd.

När vi gör ett stopp ser vi först en sotfalk och sedan upptäcker vi en eleonorafalk. Bredvid oss har vi ett fält där getter och zebu bildat en gemensam flock. De irrar snart över vägen medan kvinnor med korgar på huvudet går på asfalten genom den. En fullastad kärra dragen av två oxar kämpar sig över slätten mot vägen. I staden Sakaraha blir det trängre när bussen måste konkurrera med oxkärror. En är lastad med sockerrör och en annan med öltunnor. I den här staden sköts Usama bin Ladens svåger till döds år 2007.

Vi fortsätter till det lilla samhället Tanambao och ser en vit grav där en man som blev 103 år vilar. Här har gräset blivit grönare och det växer kaktusar på fälten. Tanambao består bara av ett tiotal lerhus och några stora baobabträd. När vi kliver ur bussen för att fotografera träden kommer snabbt barn fram till oss och vill att vi skall fotografera dem mot att betala. Lokalguiden uppmanar oss att inte betala mer än 200 – 500 Ariary. Efter fotograferandet passerar vi en skylt som varnar för den slingriga väg vi har framför oss. I Mahaboboka ser vi pinnstaket, beväpnade vakter, kaktusar och att några solceller hänger kvar på statens installationer. Staden slutar med en flock getter och en rostig skylt. Här är vi på ungefär 300 meters höjd över havet.

Vegetationen består av låga buskar och vi ser män som hackar sten längs vägen. Skicket på vägbanan är märkbart sämre. Zebuherdarna på fälten är beväpnade mot tjuvar. I fjärran är bergen låga. Vi lyckas få se en orm. En brun brooks skall det vara. I bussen pratar vi om illegal tillverkning av rom. Utanför bussen finns bomullsfält. I byn Vineta leker barn med kartonger som de bundit i ett snöre och drar efter sig. Sesalplantorna vi ser är släkt med Agave. En flock kohägrar korsar vägen och kråkor står på den. Barn med korgar på huvudena tittar på oss. En glada med gul näbb seglar över oss. Barn har lagt sig på vägen och vi ser en lastbil som fastnat i en uppförsbacke. Vi delar ut tomflaskor och barnen jublar och springer efter vår buss.

Många gravar här har ett fotografi av den döde. Guiderna berättar om zebuslakten som hör till begravningar och att det kan ta tid att samla ihop alla djur som behövs. Är det så får begravningen vänta. Horn och totempålar på gravar visar välstånd. Pålen ger också en länk till gud. Antandroystammen bor här. Passande nog betyder Antandroy – “taggarnas folk”, eftersom det finns många taggiga växter här. Deras begravningar slutar i att den dödes hus bränns ned. I andra änden av livet pratas det om omskärelse för pojkar och örhängen för flickor.

Toliara ligger nära stenbockens vändkrets och anses vara en solig stad som är bra för att festa loss i. Det gula husen i början av staden tycks ha varit föremål för ett socialt experiment när de skulle skänkas till malagassisk medelklass men såldes. Namnet på staden kommer av när fransmän kom hit och malagasserna pratade om ett skepp som var ankrat en bit bor. “Ari” betyder “där borta” och Toli är en ankrad båt. Här sägs det att man aldrig sover eftersom det är för varmt. Nu sägs staden ha ca 160.000 invånare.

Riksväg 9, RN 9, är i mycket dåligt skick efter Toliara. Det kanske hade varit bättre om vi åkte med en av stadens rickshaws från lunchen som vi just blev klara med. Det var också att bra ställe för att växla pengar. Vägen skall ha förstörts av den senaste cyklonen. Snart ser vi rester av vägen men att den är i ett så dåligt skick att det är svårt att föreställa sig att den någonsin varit hel. Stranden nere till vänster ser ut som en öken och på andra sidan vägen växer kaktusar. Mitt i dammet ser vi några som rastar och vi lyckas just få upp det fönster som nyss satt fast. Låsanordningen är nästan helt förstörd. Allt h0ppar och skakar men stämningen är på topp. En liten marknad har stånd gjorda av presenningar med trycket “US Aid”. 21 kilometer skall det vara från Toliara till vårt hotell.

Kort efter att vi fått våra rum och borstat av oss resdammet tar vi bussen till den privata parken Reniala. Det är en kort, dammig och hoppig resa som avslutas med att försäljare följer oss längs den raka grusväg vi måste gå på för att komma in till parken. I Reniala ser vi många fåglar (common jery, paradise flycatcher, weever mfl) och hoppas på den endemiska långstjärtade marblåkråkan och den vackra jättecouan. Baobabträden som står läng stigen ser annorlunda ut än de vi tidigare sett. En guide från parken förklarar och Mikael översätter. Det pratas om parkens växtskydd och taggskog. Luftfuktigheten gör att ett taggträd är bra för att hitta rätt. Det vänder sig nämligen mot sydost. Vi får också veta att man gör kanotsäten av taggträd. Förhoppningsvis efter att taggarna avlägsnats. Kanoterna här består totalt sett av 5 sorters trä. Taggar från vissa träd kallas för tandpetare. Ett akaciaträd kallas även för flamträd. Här finns även små spindelsköldpaddor. Faraofaträdet skall vara som balsaträ men inte komma från samma familj. Vi ser hur man tillverkar tjära och fotograferar ödlor som tittar ut ur en stam. Någon historia handlar om hur bin bedövas med rök och att de då sover i 25 minuter. En spindel har heter warb web spider och får oss att tänka på world wide web.

När vi blivit klara med katrafay, turistträd, fake baobab (delonics dekavy), pakipodum, elefantfot och fotosyntes i barken beställer några av oss en utflykt till i morgon bitti. En madagascar night jar flyger över oss. Bussen ger oss ännu en skumpig resa och den slutar i hotellet där vi välkomnas med en juice av caracadet, en egyptisk frukt. Ganska snart avslutar en lång dag med en härlig middag med utsikt mot ett av världens största korallrev. Under oss arbetar fiskare och Mikael har fullt upp med att få beställningarna att fungera. Det är mörkt när vi går till våra bunglows. I dem har man avsiktligt installerat få eluttag eftersom italienare annars kommer hit med kaffemaskiner. Det funderar vi inte på så mycket. Eremitkräftorna som gärna springer över gången till våra hus roar oss mer. I morgon skall vi ut och flyga.