Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 7: Ranomafana – Isalo.

Idag har vi utlovats en lång bussresa. Vi ska ända till Isalo men vi kommer att stanna lite här och var längs vägen . Färden börjar i molnskogen och går till den centrala högplatån där det är torrare och varmare. Runt oss ser vi dramatiska klippformationer. I bussen pratar vi bland annat om att det kan vara så att den lilla gyllenbruna bambulemuren vi såg igår inte längre är utrotningshotad. Vi förväntar oss att åka genom ett landskap som går från molnskog till stäppliknande landskap med dramatiska klippformationer. Första stoppet skall vara Ambalavao där man tillverkar Antaimoropapper av bark och för hand och dekorerar det med torkade blommor, men riktigt så blev det inte för vi blev indragna i lite annat innan dess.

Våra raster blir mer och mer intressanta för nu har vi stannat i en by där vi får titta in i lerhusen som vi hittills bara sett på håll. Hur man bor i dessa hus är styrt av många oskrivna regler och traditioner. Barnen sover på golvet som ofta består av lera, man får inte ha huvudet mot syd eftersom det är dåligt och den äldste sover mot nordost. Barn skall respektera äldre. I hela Madagaskar finns det många tabun, s.k “fadys”, som är viktiga att känna till. De skiljer sig åt från ställe till ställe och kan vara direkt motstridiga. En mer drastisk tabu är mot att få tvillingar. En gammal sägen berättar en historia där en kvarglömd tvilling ledde till att merinas fick vetskap om var fienden de ville attackera gömt sig och att de därför kunde mörda dem. Fast traditionerna är nu i stark förändring och upplevs som att de blir svagare över tid. Numera är det vanligare att tvillingar adopteras bort till Frankrike än att de dödas vid födseln. Problemet med det har varit att barnen ibland sålts för att användas i ljusskygg verksamhet.

Vi passerar Fianarantsoa och uppför oss så väl att vi fortsätter längs RN7. Skälet till att Fianarantsoa anses vara centralort för gott uppförande är för att det tidigare fanns ett kaotiskt kungadöme här som sedan disciplinerades. Staden är nu landets mest katolska bosättning.

I bussen fortsätter vi på temat traditioner och pratar om att kyrkan ofta har en viktig social roll och att det finns marknader där unga ogifta skall paras ihop. På en sådan marknad visar en pojke att han är tillgänglig genom att ha en kam i håret och en flicka genom att stanna på marknaden. Att Madagaskars enda teplantage är 250 hektar stor och exporterar till Kenya hinner vi också avhandla. Till höger om oss ser vi järnvägen som både transporterar människor och varor. För vissa samhällen är det enda sättet att kunna sälja varor längre bort än i närområdet. Mest kända tåget är det som byggdes av familjen Michelin. Vi ser också små fint konformade högar av sand invid vägen. De skall bli betong. Nu är vi på Bara-stammens område, fast stammarna blandar sig lätt med varandra.

När bussen tankas stannar vi hos en fotograf som har en utställning och säljer vykort. Fortsättningen går förbi en marknad och över en enfilig bro. På bron sitter en fågel som lokalguiden kallar “Hammer cock”. Under bron ligger en träkanot och när vi åkt vidare en kort bit ser vi att en polis gömt sig i ett buskage. Han har sin bil med siren parkerad bredvid. Vi passerar det lilla samhället Talata Ampano och ska nu bara ha en halvtimme kvar till en utsiktspunkt. Antagligen mäts den halvtimmen annorlunda än hemma i Sverige. Försäljarna som står vid vägen säljer sprit och har stånd med tak gjorda av palmblad. En av spritförsäljarna bär halmhatt och sköter ett barn. Här är bergen i fjärran glesare. Många av de lite större barnen vi ser är klädda i ljusblåa skoluniformer och bakom dem har vi en vy över risfält.

En madagaskarrevhäger (Egretta dimorpha) hänger i luften och vållar viss debatt i bussen. Vi stannar lite kort för att fotografera och snabbt är folk runt oss och tigger. Lokalguiden föreslår att vi skall ta med små schampoflaskor och liknande från hotellen och ge till tiggarna. Det är bättre än pengar. När vi åker vidare får vi vinrankor på vår vänstra sida och en föreläsning i bussen om de fem stora vinmakare som finns i landet. Franska munkar lärde ut vinproduktion. Vi ser små stånd vid vägen som säljer vin och får veta att drycken är bland det billigaste man kan dricka i det här området och att det har lett till en hög grad av alkoholiserade människor från Betsileostammen. Egentligen finns det inte i landets kultur att dricka vin men den vanan fanns i de franska kolonialherrarnas beteende. Vi svänger runt ett litet vinstånd och in på en kort grusväg för att komma till vingården Soavitas från 1970. Här hoppas vi få provsmaka deras viner.

Nu blev det inte riktigt så eftersom en cyklon gjort att produktionen i år blivit så liten att inget finns kvar men vi är välkomna att titta på utrustningen. Soavitas produktion består till av vitt, rött och grått vin. Vingården ligger nära nog mitt ute i ingenstans och vägen hit har med jämna mellanrum kantats av små byar. När vi lämnar Soavitas har vi ett berg rakt framför oss och det sägs få formen av en liggande gravid kvinna efter en viss mängd konsumerad vin, eller om det även fungerade utan vin. Mycket folk går åt båda hållen längs den stora vägen i Ambalavao. Trafiken består också av pousse-pousse (rickshaws), lastbilar och motorcyklar men de flesta går. Bussen tar oss till en fabrik där man tillverkar Antaimoropapper för hand. Det görs av bark och pryds med blommor. Namnet på pappret skall komma från arabiska handelsmän som en gång blev strandsatta på östkusten efter ett skeppsbrott. När man tagit barken från Avoha-träden tar det 3-5 år innan den växt tillbaka och trädet växer egentligen inte här.

Efter lunch kommer redan i Ambalavao. Vi har traditionella hus runt oss och vill se hur man för hand tillverkar Antaimoropapper av bark och pryder det med blommor. Nästa stopp blir vid en zebumarknad. Vi har sett dessa kor lite här och var sedan vi kom till Madagaskar. Granne med pappersfabriken ligger vår lunchrestaurang. Vi sätter oss utomhus men under ett glest tak av förgängligt material. Det blir inte lika rörigt som våra ambitiösa måltider brukar bli. Det är en trevlig dag att äta nästan utomhus. Vi vill inte stanna länge här eftersom vi oroas av att traktens stora händelse, zebumarknaden, skall mattas av innan vi kommer fram dit. Marknaden är i full gång när vi når den. En ung zebu springer vilset och skrämt mot oss för att inte bli fångad av några män som jagar den. Vissa djur är inom inhägnader och andra går ganska fritt bland män som köpslår. De inom inhägnader är redan sålda till någon. Man visar status genom att ha många djur och det är alltid ett orosmoment att någon skall stjäla enstaka djur och sälja dem i Tana. Man försöker motverka det med tillståndskrav. Härifrån har vi ungefär 4 timmar eller 230 kilometer kvar i bussen.

Tid och kilometrar tickar på! I fjärran ser vi allt glesare och kalare bergknallar. Vi stannar för att fotografera en klippa som kallas Biskopshatten. Här sägs en sedan någon månad belägrad stam ha föredragit att begå kollektivt självmord genom att hoppa från klippan framför att bli besegrade av deras fiender från merinastammen. Tre män arbetar med diket som går på vardera sidan om den långa öppna raksträcka vi står på. Vi ser inte att de har något fordon och det är långt till nästa samhälle. De roas av att vi stannat till. Vi åker vidare och pratar om att där vi nu är kallas “Ifandana” och att det betyder “platsen där man säger nej”. En herde hindrar vår färd genom att hans zebujord delvis täcker vägen. Nu har vi kommit till Barastammens område. De är vildare än Betsileo och har gjort sig kända för att stjäla boskap. Eftersom antalet zebu avgör välstånd, är ett krav vid giftermål och ses av Bara som ett mandomsprov att stjäla blir situationen lätt lite spänd. Den bättras inte av att den friande mannen förväntas kunna obemärkt stjäla zebu från de blivande svärföräldrarna. Till råga på allt är polygami tillåtet om man har råd till det.

Vi pratar vidare om regler kring giftermål, skilsmässa och familjebildningar. Området här skiljer sig mycket från det vi kom från. Vägarna är raka, landskapet ödsligt och bergen liknar Grand Canyon. Lokalguiden refererar ofta till den här trakten som lilla Grand Canyon. Lite innan vi når samhället Zazafotsy är det grönt på vänster sida men vi ser inga odlingar. Vi ser att lerhusen ibland rasar ihop och förvånas inte över det. Här började man dra el år 2004 och en del av de installationerna användes till gatubelysning men den vandaliserades och till sist var det mesta trasigt. Det går fortfarande att se var det funnits solpaneler till gatubelysningen. I en by fungerar bara en enda gatlykta. Sjukvården i landet är strukturerat i tre nivåer i förhållande till vilken grad av service inrättningarna skall leverera. Vi är i ett stäpplandskap med isolerade byar. Floden vi ser nära Mbararata är torr. Svartvita kråkor är det enda synliga livet. De träd som finns står mycket glest. En del odlingar har övergivits och de människor vi ser cyklar mellan byarna. Det finns en liten flygplats här i trakten och den byggdes för att kunna bekämpa gräshoppor. När vi kommit in i staden Ihosy, som är Barafolkets huvudstad, pratar vi om deras lite speciella flickmarknad. Flickor byts som giftaskandidater mot zebus. Försäljningen sker varje måndag efter att zebumarknaden stängt. De minst attraktiva flickorna sägs riskera att hamna i prostitution. Vårt kulliga landskap planar ut när vi når den stora platån. Den har troligtvis varit en havsbotten för länge sedan. Man hittar fortfarande fossiler här och flera av dem är från havslevande djur. Det leder oss in i en diskussion om kvastfeningar och om det inte var i Madagaskar man hittat levande sådana.

På håll ser vi klippan som vårt hotell ligger vid foten av. Landskapet är torrt och vidderna gör att vi ser långt. Lite abrupt svänger vi av från huvudvägen och kommer in på hotellets korta grusväg. Den skakar om oss och går först nedåt i en sänka innan den vänder upp till hotellet. Vid entrén finns en liten plantering som blir som en utställning eftersom den innehåller många av de vanligaste växterna i det här området. Tillsammans med det unga franska paret som arbetar med att ta hand om det här hotellet ordnar Mikael incheckningen till våra robusta tält med altaner och två duschar, varav en i det fria. Utsikten är magnifik och några av oss hamnar direkt i tygstolarna utanför tälten. Någon med en dryck. När vi träffas vid middagsbordet informerar Mikael tillsammans med en av de lokalaste av lokalguiderna, Momo, om morgondagens vandring och hur vi slipper olika moment om vi inte vill följa med på allt. Slutet vill nog ingen av oss missa eftersom maten finns där och det skall vara ett fint ställe med många lemurer.