Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 12. Tolanaro – Berenty: naturreservatet.

Dagens guide heter Benoit. Han har hjälp av Francoit, chauffören, och Patrick, lokalguiden. Mikael är också där för att hålla ordning på dem och oss i gruppen. I början av vår resa till Berenty pratar guiderna mycket om Antahosystammen. Deras namn betyder “folket från ön”. Det pratas även om berg som ibland är i vägen och våta och torra områden. På vissa ställen i Madagaskar kan det bli 45-50 grader varmt. Regnmängden skiftar från mellan 600 och 2000 mm/år. Vissa stammar går väldigt långa sträckor för att hämta vatten. De kan också gräva fram flodbäddar för hand. Längs riksväg 13, RN 13, får vi även höra beskrivningar av Antandroystammen – “taggfolket”. Härifrån tar det 3-4 dagar att åka över land till Antananarivo. Vägen är dålig men det är intressant att se ställena vi åker igenom. Säckar med grillkol ligger vid vägen.

I Madagaskar finns ingen arbetslöshetsersättning men gott om undersysselsättning. Man måste alltså skydda sig själv. Ett sätt är om man lyckas skaffa sig zebu. De behövs för att blidka blivande svärföräldrar, vid några högtider och för att trampa risfält. Har man sådana stiger också den sociala statusen. Många här dricker zebublod. Vi fotograferar en totempåle som inte är en grav men har med avlidna att göra. En madagaskartornfalk (falco newtoni) flyger förbi. Vägen är smal och vi studsar nästan runt i bussen när det kommer hål i grus- och lerbeläggningen under oss. Vi ser några cyklister som går längs vägen och en fyrhjulsdriven bil tar sig fram ganska bra. Ofta måste de som färdas här väja för hål och pölar. I städer och byar är det marknadsdag en gång i veckan. På dem sker mycket socialt umgänge och det är billigare att handla där än i butiker. Vi stannar vid en liten marknad och tittar på parfymer. Någon har tappat bort sin deodorant.

En purpurhäger syns på ett fält och i närheten ser vi en av de två varianter av minnesobelisker, eller totempålar som vi tidigare kallade dem, som används här. De byggs som minnesmärken när man har råd med dem och inga kroppar förvaras vid dem. Byggmaterialet i obeliskerna visar om de tillägnats en rik och kristen person eller en fattig andedyrkare. Det tycks vara den vanliga indelningen av personerna som har med obeliskerna att göra. När obeliskerna byggs har man fest vid dem och de varar tills allt konsumerbart tagit slut. I vissa situationer förväntas alla att raka huvudet och bära svarta kläder. Det är en del av en reningsprocess.

Bläckfiskträd (Didierea madagascariensis) växer överallt. Vi hör en flock ankor som visslande flyger förbi. Guiderna pratar om monogama människorelationer där skilsmässor fungerar som så att frun skickas tillbaka till hennes föräldrar. Mannen verkar inte gå att skicka någonstans. Både kvinnor och män arbetar på fälten. Det finns även polygama relationer och då handlar de mycket om vad mannen kan finansiera. En del av finansieringen kommer från kvinnornas arbete. Det skall ibland leda till en situation där mannen får pengarna och kvinnorna går på led efter honom. En mindre by kan vara strukturerad kring en man och hans kvinnor. I de flesta skilsmässosituationer måste byn informeras om vad som händer. På andra sidan fönstren ser vi en en vacker liten röd fody (Foudia madagascariensis). En get och en valp korsar vägen. Kaktusar med gula blommor har bildat en allé längs vägen och de kommer ursprungligen från Mexiko. En svart kråka flyger förbi.

Patrick berättar att nuvarande presidenten, Rajoelina, var festfixare innan han tog över makten i Madagaskar. Nu är flera av hans festfixar-kollegor ministrar. Patrick själv arbetade tidigare som DJ och känner därför  en del av de ministrar som gått direkt från att arbeta i barer till sitt nuvarande yrke. Vi ser många palmer åka förbi och Patrick berättar att det finns 164 sorters palmträd i Madagaskar och att det är fler än någon annan stans i världen. Trekantspalmen (Dypsis Decaryi) är mest speciell. Den upptäcktes 1933 och bär ätbar frukt. Vi stannar och tittar på en sådan eftersom de bara finns här. Det är hög tid för en bensträckare. Som vanligt hittar vi lite smådjur i buskarna bredvid bussen och kamerorna går varma. Flera av oss står böjda in mot buskaget vid sidan om bussen för att se smådjur. En Långstjärtsduva (Oena capensis aliena) vandrar fram vid kanten av vägen tills den flyger iväg. Det skall vara världens minsta duva.

I en by ser vi en grupp män med ganska tunnna och långa spjut i händerna. Guiderna berättar att de samlats för att jaga zebutjuvar. Ofta är jakterna en blodshämd där tjuven dödas om de får tag på honom. Männen ser allvarliga ut. Vi får också en föreläsning om återplantering av skog.

Nu passerar vi några stora pölar. Vägen är fortfarande grusig och ojämn. Den tar oss genom byar och ibland hör vi hur bakdelen av bussen skrapar i marken. Någon gång måste vi stanna för att se om vi ens kan komma genom en ovanligt stor och respektingivande vattensamling. Ibland blir det folksamlingar när vi stannat och det händer att vi hittar kameleonter i träden vid vägen medan chauffören gör sina undersökningar. Efter någon timme kommer vi ut mot öppnare fält. Vi ser berg i fjärran när vi svänger höger in mot Berenty. Parken vi är på väg mot är känd och privatägd. Ägaren är samma familj som äger hotellet vi just kom från och tidigare fick man bara komma hit om man tidigare bott i familjens hotell. Många har gjort filmer i Berenty eftersom de dansande lemurerna är extra lätta att dokumentera just här. Nära parken ser vi stora låga odlingar med naturfibern Sisal (Agave sisalana). Där har man avverkat all skog och en svensk diplomat, Bertil Åkesson, hade något med den tiden här att göra. Han blev ägare till stora landområden som blev odlingar. Naturreservatet är omgivet av plantagerna förutom på den sida där Mandrakefloden flyter. Över den går södra Madagaskars längsta bro som också är näst längst i hela landet. I juni är floden ofta torr och under regnperioden svämmas den över.

Vi bosätter oss i Berenty Lodge i en del av skogen som blivit kvar. Parken skall ha gjorts helig av en kung och här är vi i ringsvanslemurernas, Verreauxs sifaka, rike. Men det finns även brun maki och nattaktiva djur som grå muslemur, vitfotad vesslemaki, tanrekar (endemiska igelkottar) och Madagaskars största orm, trädboa. Ringsvanslemurerna är roligast för de ser ut att dansa fram över gångarna mellan husen.  En gulnäbbad glada (Milvus aegyptius) flyger över oss och vi hör en brun lemur kalla. Snart ser vi också en brun lemur springa över vägen. Vi har rum i varsin liten bungalow. Här stänger de varje kväll av generatorn som levererar ström men inte för oss; det kan vi tacka resekamraten för som reser med en elektrisk apparat som måste vara igång över natten. Vi börjar vår tid i Berenty med att äta lunch med mycket förvirrad servering. Mikael får fullt upp med att reda ut allt. Chefen i köket pratar nästan bara ryska och franska men försöker nu lära sig några ord engelska så att även vi ska kunna prata med henne. Hon kan ganska många ord på engelska redan nu.

Patrick visar oss en spindel han kallar “Golden silk orbweb weaver” (Nephila Madagascariensis). Det är en fin spindel och individen vi har framför oss är en hona. Hon dödar ibland hanen efter att de parat sig. Och ett visslande vi hör och undrar över skall komma från kackelackor, men vi ser dom inte. De sägs gömma sig för fåglarna som annars äter upp dem. Visslandet kan man framkalla om man känner på ryggen på dem. En av guiderna visar hur man gör.

När vi äter middag i den halvöppna restaurangen har någon startat en öppen eld. Runt den sitter vi när Mikael överraskar med utskänkning av vin som ett sätt att fira en födelsedag. Trevligt tycker vi. Köket hade visst rört till det igen genom att kopiera Mikaels beställningslista till flera listor som de inte kunde läsa. Innan vi fick veta att vi skulle få vin såg det ganska rörigt ut med Mikael i mitten av ryskan och malagasser som sprang fram och tillbaka, men på något sätt löste det sig. Det har gått fort och nu är det mörkt ute. Temperaturen är bekväm när vi går från vinet till bords och äter vår middag. Innan har vi fått beställa vad vi vill ha till förrätt, huvudrätt och efterrätt; precis som vanligt här i Madagaskar. Lemurerna var som mest aktiva runt oss när det fortfarande var ljust. De försökte komma nära men motades bort för att inte bli halvtama. Vi lär få se mer av dem i morgon. Det skall trots allt finnas ca 2000 lemurer i den här parken. I Berenty finns visst 117 växtdelar som de gärna äter, men det en art tycker om är inte alltid populärt hos en annan art. Olika lemurer äter olika delar av växterna. Vi får intrycket att tamarind är något som flera arter gärna äter, men det gör vi också. En gravid ringsvanslemur äter gärna en bitter kaktus eller omogen tamarind. Medan vi äter hör vi hur en vilsekommen sifaka har konstiga läten för sig i ett snår.

Dagen är inte slut än. Vi är på nattvandring. Nu jagar muslemurerna och de äter gärna de visslande kackelackorna. En tofscoua sitter och sover. Vi måste gå på led med pannlampor trots att vintergatan ger ett visst sken och syns tydligt. Fast den brukar synas tydligt. Bland buskar och träd hittar vi flera kameleonter och lemurer. Av och till får vi en bra bild på dem. Det är en trevlig liten utflykt men vi har ibland svårt att höra vad guiderna säger. Alla hinner inte alltid ikapp innan föreläsningen tagit slut. Snart är vi tillbaka i våra bungalows. Elen är fortfarande aktiv och vi somnar in till skogens alla rogivande ljud.