Karlmark International

Dag 7. Swakopmund: Båttur utanför Walvis Bay. Del 4.

Klockan 16.45 bär det iväg igen med bussen. Vi skulle ha åkt en kort väg men har sent fått veta att ett vägbygge gör att vi måste ta en längre. På någon minut är vi ur Swakopmund och bland vidder av sand. Marmorbrottet från häromdagen är i närheten och på håll ser vi att en bro håller på att byggas. Där skall det bli järnväg. George släpper av oss lite kort för att fotografera ett område som kallas för ”månlandskapet” och nog ser det underligt ut, nästan som om vi tittar ned på Grand Canyon i USA. Här finns platser som kineser spärrat av för att bryta uran och vi konstaterar att de vita fläckarna på vägen är kalksten.

Klockan 17.40 går vi till fots rakt ut i det öde landskapet men vi behöver inte gå särskilt långt innan vi hittar vår första Welwitschia (Welwitschia mirabilis). Vi lyssnar på beskrivningar av hur bladens längd används för att bestämma åldern, att rötterna går mycket djupt och att plantan pollineras av vind och insekter. För att få bra bilder och för att jämföra han och honplantor går vi mellan de växter vi hittar. När vi pratar om regn, frökapslar och frukter kommer vi in på att antilopen Oryx och gasellen Springbock (Antidorchas marsupialis) klarar sig här men att få andra större djur gör det. Tankarna far skämtsamt till bibelns brinnande buske och slutsatsen att den finns i Visby botaniska trädgård, fast då i obrunnet skick. Vi hittar en kvick liten gecko som lever bland de långa gamla bladen och ser ett musbo bredvid. Molnen över oss är gråa som om det snart skall regna.

Redan klockan 18.16 är vi tillbaka i ”monstret”. Med det åker vi vidare en liten bit och vänder där vi till vänster ser skylten ”Wüstenquell”. Nu får vi nästan direkt en annan skylt framför oss och den säger att Husab-projekt är förbjudna här i trakten. Det tycks vara arbetsnamnet för urangruvan. Solen står lågt och lyser rakt i ögonen på föraren när vi kör förbi en ensam vit personbil. I fjärran ser vi bergen som siluetter.

Åter på väg C28 kör den vita bilen om oss. Den har en underlig körstil och tycks ibland få bråttom. Utanför på passagerarsidan har vi en lång svart vattenledning och mellan oss och vägen löper en ensam elledning på trästolpar. Molnen har nu blivit ljusare grå och i fjärran ser vi det gulaktiga skenet från Swakopmund. Skenet tycks gå genom en lätt dimma som ger vyn ett lite drömskt intryck.

Vi tar av åt vänster och hamnar i en allé av nyplanterade palmer och gatubelysning. En skylt bredvid vägen förbjuder oss att lifta. Det här är ena änden av den långa Sam Nujoma Street. George släpper av oss klockan 19.10 runt hörnet från den stora restaurangen Kückis Pub. Här är det redan gott om gäster. Vi går upp en våning och läser i menyn att Kücki var smeknamnet på Wolfgang Kühhirt som en gång i tiden grundade restaurangen. Då kanske den såg ut som en pub men nu har den bara namnet kvar. Två av oss hamnar på ett separat bord och det ger dem snabb service och lätt att dela notan. För resten av oss fick Mikael räkna ut allt och hantera betalningen. Det är mörkt när vi går längs vägen och skämtar om lite allt möjligt. Klockan 20.54 är vi tillbaka i hotellet och i morgon skall vi studera sälar.

Fortsättning finns här: Dag 8. Swakopmund – Cape Cross – Twyfelfontein.

Vill du inte läsa den här berättelsen i uppdelningen här på hemsidan finns den till försäljning här: Dagbokshistoria för Namibia, Botswana och Zimbabwe.