Dag 7. Swakopmund: Båttur utanför Walvis Bay. Del 2.

Om en timme bör vi vara framme vid en ostronodling. Under färden säger Bill att saltanläggningarna i Walvis Bay först får ett rosa salt av rododoxinet och att det sedan tvättas till ett vitt salt. Han pratar om Bengueladelfiner och säger att de är världens näst minsta delfiner och att det också finns trubbnosdelfiner här. Historien går vidare till att Späckhuggare har olika diet i olika områden. Här har han sett dem äta en Havslädersköldpadda (Dermochelys coriacea) och han har hört att de kan jaga vithaj utanför Kapstaden men i Namibia är delfiner vanligare byten. Det har nog att göra med att Vithajar är sällsynta i Walvis Bay. Bill har bara sett två stycken under alla sina år här.

Nu är vi framme vid ostronen men de gömmer sig i dimman. Namibia har ursprungligen inga egna ostron. De som finns här importerades från Chile och Bill berättar hur de lever samt att miljön i bukten är så bra för dem att de växer lika mycket här på 7 månader som samma sort klarar på två år i Frankrike. Mellan alla historier säger han att det en av hans kollegor har i en stor flaska bakom oss är Namibiskt kaffe. Vi får en kopp var och utvärderar om Bill har rätt i att det liknar Madeiravin. Vill vi får vi påfyllning av den värmande drycken.

Fritz, en Kelptrut (Larus dominicanus vetula), har nu satt sig på taket. Vi får veta att den röda pricken på näbben är livsviktig för trutens ungar. De petar på pricken när de vill ha mat och äter sedan upp det som spys upp. Saknas pricken vet inte ungarna hur de skall kunna få mat.

Sedan 11 år är tyskättade Bill pensionär och hans fru säger att han blir rastlös om han inte varit ute på båten på länge. Med en gladlynt iver kommer han tillbaka till att Walvis-ostronen tuggas medan andra oftast bara sväljs. Leendet blir ännu bredare när han säger att de skall fungera som ett afrodisiakum, men bara nattetid. Den svarta delen av befolkningen öppnar ostronen genom att lägga dem på eld men det går också att öppna dem i en mikrovågsugn. Hur de vita öppnar ostronen får vi inte veta men färska ostron klarar sig flera veckor i kylskåp. Bill har en liten väska med sig och ur den plockar han fram ett flera kilo tungt ostronskal. Det består av flera ostron och han berättar hur han hittade det och åt upp det. Lustigt nog är ostronen här i vattnet bra men inte langustern.

Fortsättningen finns här: Dag 7. Swakopmund: Båttur utanför Walvis Bay. Del 3.

Vill du inte läsa den här berättelsen i uppdelningen här på hemsidan finns den till försäljning här: Dagbokshistoria för Namibia, Botswana och Zimbabwe.