Dag 12. Rundu – Bwabwata: Nationalparken. Del 3.

Dag 12. Rundu – Bwabwata: Nationalparken. Del 3.

Förutom alkohol och lite marijuana har Namibia inga drogproblem. Inte ens i de områden vid gränsen mot Angola som bland annat gjort sig kända för att få in kokain. De fattiga har helt enkelt inte råd med missbruk. Medan vi lyssnar ser vi hur några män gräver ett dike för hand. Vi skämtar om att de kanske skall installera fiberoptiska kablar. De som kommer tillbaka från toaletten pratar om att den bevakades av beväpnade vakter och vi hör mycket pysande från tryckluft från verksamheten vid macken. Macnaught Retracta står det på de pysande maskinerna och i högtalare hör vi skvalmusik på ganska hög volym.

Snart flyttar vi bussen till utanför köpcentret Spar. George går in för att handla vatten och vi väntar vid ett bord fullt av bibelböcker och litteratur om äktenskap, så sen sexuell debut som möjligt, hur kvinnor fungerar och hur flickor skall agera för att kunna behålla sina pojkvänner. När vi sätter oss i bussen blir vi glatt överraskade av att se hur George instruerar Mikael i hur man sorterar sopor här i trakten. Klockan är 11.19 när vi sätter oss i bussen igen och då är det varmt ute. På himlen ser vi bara några få tunna vita moln.

Vi åker genom en lugn stad där många är i rörelse. Till höger om oss ser vi ställningar där någon strimlat innerslangar på längden och vill sälja de ormliknande resultaten. Att floden rinner parallellt med vår färd förstår vi även om vi inte kan se den när en Toyota Hilux med en grupp män på flaket kör om oss. Deras förare tycks inte bromsa alls för fartguppet men det gör vår chaufför. Till vänster om oss passerar vi ungdomsorganisationen Rundu Multi-purpose Resource Center och efter det följer en yrkesskola. Nästan rakt över vägen från de verksamheterna finns delar av ett universitet.

Bussen skumpar fram igen nu när vi är tillbaka på en ojämn grusväg. Utanför ser vi små odlingar av majs och durra (Sorghum). Vi svänger höger på väg DR3421 och passerar en by där gråa staket byggts av pinnar och vad som ser ut att vara vass. Fälten är platta och vägen helt rak. En ensam man går och bär på pinnar. Här finns få träd och glest växande buskar. På en skylt läser vi att vägen heter D8 och att det är 188 km kvar till Dirundu. Nu åker vi på asfalt igen.

Fortsättningen finns här: Dag 12. Rundu – Bwabwata: Nationalparken. Del 4.

Vill du inte läsa den här berättelsen i uppdelningen här på hemsidan finns den till försäljning här: Dagbokshistoria för Namibia, Botswana och Zimbabwe.